Det finansiella ramverket har det verkligen spelat Sverige väl.

 Sverige följer ett finansiellt ramverk som kom till efter -90 talskrisen. Detta föranledes av ett stort budgetunderskott och därmed ökad statsskuld. Ramverket innehöll ett antal budgetpolitiska mål. Emellertid var de makroekonomiska parametrarna av ett helt annat slag under -90 talet. Räntan var hög på grund utav främst den tyska återföreningen och inflationen hög. Svenska kronan släpptes fri 1992, innan dess var finanspolitiken mycket kringskuren. Kronan försvarades ihärdigt vilket ledde till kraftigt höjda räntor. Att inflationen nådde sådana höjder berodde främst på att vissa reformer såsom avreglering av kreditmarknader, avreglering av produkt/tjänstemarknader . 

Enligt Lars Calmfors  Idéer för ett starkare Sverige. Omstartskommissionen tog vi oss ur denna sits på grund av att tillväxten ökade och det är det bästa sättet att få ned skuldkvoten till en acceptabel nivå. Tillväxt främjades på grund utav ett antal reformer , skattereform, avregleringar av kreditmarknader, reformerad lönebildning, finansiella ramverket, ordnad budgetprocess, utgiftstak, överskottsmål, en självständig riksbank, inflationsmål. Detta utgörs av ett antal kamerala nyckeltal det jag också vill lägga till var att en stor anledning för den positiva utvecklingen var att kronan tilläts flyta fritt. 

De fyra mål som ramverket innehåller är ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentliga sektorn, ett utgiftstak för staten och krav på kommuner/regioner om balans i budgeten.  

Överskottsmålet, Saldomålet ett mål för den samlade offentliga sektorns finansiella sparande. Inkomster - Kostnader i genomsnitt över konjunkturcykeln 1/3 % av BNP.

Skuldankare, sedan 2019 kompletterar överskottsmålet , Bygger på EU´s stabilitet/tillväxtpakt offentlig skuldsättning inte överstiga 60% av BNP. För Sveriges del gäller 35%. Ett annat kriterium budgetunderskott enskilt år ska ej överskrida 3%. Inom EU har många länder svårt att möta dessa mål. Genomsnittlig skuldkvot inom EU ca 80% några länder t o m över 100%. Grekland , Italien. 

Utgiftstak, Gräns för hur stora utgifterna får vara under ett år (statens). Riksdagen beslutar om total utgiftsnivå, fördelas sedan på olika utgiftsområden i statsbudgeten.

Kommunalt/regionalt balanskrav, Innebär att inkomster ska överskrida kostnader. Om saldot är på minus ska det regleras inom de tre kommande åren. Detta trädde i kraft år 2000. Förhindra att den löpande verksamheten lånefinansieras. 

Statsskulden innebär att när utgifterna överskrider inkomsterna måste staten låna och få betala ränta på dessa lån. Detta utgör statsskulden. Den består av diverse obligationer, statsobligationer, gröna obligationer, premieobligationer, statsskuldsväxlar inhemska lån och utlandslån. Under 2020 så finansierades statsskulden med 70% av obligationer och statsskuldsväxlar. En variant som Riksbanken kan ägna sig åt är att man trycker pengar för att köpa utländsk valuta därmed minska statsskulden. Kallas självfinansiering man köper utländsk valuta till valutareserven. Statsskuldens andel av BNP under 2019 uppgick till 22% vilket innebär att vår statsskuld är en av de lägsta. 

Efter att ha beskrivit lite om hur det finansiella ramverket är uppbyggt går jag över till att beskriva lite av de tankegångar som finns omkring hur detta ramverk fungerar i full kris som vi just nu upplever med pandemin eller under en finanskris. 

Jag börjar med att recensera Lars Calmfors kapitel i Omstartskommissionen - Idéer för ett starkare Sverige. Han beskriver de olika faserna under pandemin Akutfas, Övergångsfas och Pandemin över. Jag kommer att koncentrera mig på när Pandemin är över, hur ser Lars Calmfors på Ramverkets uppgift under den tiden.

Finanspolitik när Coronan är över.

En skuldkvot på 60% som Lars Calmfors räknar med att vi har när vi når slutet på pandemin är något som man kan leva med. Svårt att veta när statsskuldsräntor börjar öka eller när det blir svårt att låna på internationella marknaden. Borde vara vid nivåer 80-100 % av BNP. 

Något som Lars Calmfors hävdar är att en avvägning mellan offentligt finansiella mål om att minska skuldkvoten och stabiliseringspolitiska mål måste genomföras, främst från politiskt håll. Efterfrågan kan under längre tid efter pandemin klingat av vara svag. Om man stramar åt finanspolitiken för tidigt kan det kraftigt hindra återhämtningen med resultat att arbetslösheten låses fast på en hög nivå.

Vidare något som framkommit med sin klarhet under pandemin är att vård/omsorg behöver rustas upp och tillföras resurser man måste se över relativlönerna så att dessa ökas till vården och omsorgen.

När mer tid gått och man ser att ekonomin börjar så smått hämta sig då kan man starta infrastrukturprojekt men ej höghastighetsbanor som samhällsekonomiskt förefaller vara omotiverade utan istället mindre järnvägsprojekt för att förbättra framkomligheten lokalt och mellan närliggande regioner.

Problem som kommer att uppstå på grund av pandemin är att vi får mindre kapitalackumulation  och därmed mindre tillväxt. Arbetsmarknaden låses fast på en högre nivå av arbetslöshet som kan vara svår att ta sig ur utan kraftigt resurstillskott. Företagandet kommer att minska och det kommer ta lång tid innan den når samma nivå som innan pandemin. Tilltagande protektionism mellan länder vilket försvårar internationell handel. Ser man till historien har fallet oftast blivit så efter t ex krig. 

Calmfors listar upp punktvis det som vi bör koncentrera oss på efter pandemin för att hjälpa upp ekonomin på rätt spår.

- Plan, skuldkvoten ska återställas till 35% .

- Finanspolitik, extra satsning på vård/omsorg och infrastruktur investeringar.

- Tillväxt är bästa sättet att minska skuldkvoten vidare vissa reformer som en ny skattereform med fastighetsbeskattning, avveckling av hyresreglering, uppmjukning av LAS, mer resurser till kompetensutveckling, lägre minimilöner för vissa arbeten, återgång till lägre nivåer i a-kassan.

-Sysselsättningspolitiska mål, sysselsättningsgraden 20-68 år , totalt arbetade timmar per person.

- Penningpolitik, viss höjning av inflation, låga räntor och viss inflation ger lägre skuldkvot.

- På sikt skattekvoten måste öka, för högt utgiftstryck inom vård och omsorg.

Här ska jag gå igenom ett annat synsätt som i dagarna blivit mer diskuterat framförallt inom den nya teorin MMT, modern monetary theory. Detta bygger på en artikel ur SvD 2015-12-11 av Lars P Syll, Rodney Edvardsson och Lars Ahnland alla ekonomisk historiker. 

Det finns uppenbara risker när man bedriver åtstramning av finanspolitiken. Risken för deflation är stor vilket skapar en ny lågkonjunktur. Deflation är motsatsen till Inflation nämligen prissänkningar. Detta är oroväckande för de som har stora skulder.

 Sverige har drivit en återhållen finanspolitik sedan -90 talskrisen. Detta har visat sig i revor i välfärdssystemen. En aktuell fråga idag som debatteras mycket är socialförsäkringarna och speciellt sjukförsäkringen. Vi har en statsskuldkvot på 2019 på 22%, samtidigt som dagligdags kan man i media följa folk som blir utan försäkringspengar i sjukförsäkringen trots att man är sjuk enligt alla läkarintyg. Det finns själ att tro att sparivern har gått över gränsen vad som är försvarbart. Det kan bara politiker svara på. 

Istället för att fokusera allt för mycket på offentligt finansiella mål och mindre på stabiliseringsmål hamnar man där vi är nu. En stram finanspolitik där nyckeltalen betyder mer än landets stabilitet.

 Ett sätt att angripa en statsskuld är att låta staten låna av sig själv. Ett land med egen valuta som löper fritt och ingen större statsskuld som finansieras med utlandslån kan skriva av del av sin skuld via sedelpressarna. Detta har Riksbanken sysslat med under längre tid, vanligt i andra länder. Speciellt när statsskulden består av 70% statsobligationer och statsskuldsväxlar. Detta innebär att penningmängden ökar och enligt läroboken innebär det att inflationen riskerar öka. Då måste man inse hur inflation uppstår, antingen via efterfrågeöverskott, flaskhalsar eller en utbuds chock. Idag har Sverige ett överskott på resurser som inte utnyttjas i ekonomin dvs negativt produktionsgap. Då är risken för inflation väldigt liten. Risken är istället mycket större för deflation, Riksbanken har haft svårt att nå inflationsmålet på 2%. Detta tyder på att efterfrågan i ekonomin är för låg. Fortsätter vi med åtstramning kan vi hamna i ett läge med deflation.

Egna reflektioner,

  Det finansiella ramverket har som sagt kommit till dels efter -90 talskrisen och också genom EU´s stabilitet och tillväxtpakt. Efter -90 talets kris där en stor statsskuld byggdes upp på grund av olika orsaker, internationell hög räntenivå, hög inflationstakt och försvar av kronkurs där var man tvungen att göra något för att få kontroll över samhällsekonomin. Alla siffror pekade åt fel håll. Men under tiden så har situationen och omgivningen förändrats de makroekonomiska parametrarna ser annorlunda ut idag. 

Vi har trots allt via olika regeringar fortsatt att driva en åtstramning inom finanspolitiken. Sverige har en av världens lägsta statsskuld i relation till BNP, men till vilket pris. Hur har avvägningen mellan finansiella målen och stabiliseringsmålen sett ut? Ja, det är bara att se sig omkring många områden är eftersatta. Samtidigt ser nyckeltalen ypperliga ut, från regeringen säger man att det är tur att man har fullt i ladorna så vi kan agera mer kraftfullt nu under pandemin. Detta med lador är ett konstigt begrepp, statens uppgift bör mer vara en garant för att blodomloppet hålls igång. Ekonomi kan jämföras med människans blodomlopp, vid högt blodtryck måste åtgärder till som sänker hastigheten och vid för lågt blodtryck råder motsatsen. Här behövs finanspolitik som ökar efterfrågan. Nu när pandemin ebbar ut är det viktigt att åtstramningen lämnas till framtiden och i syfte att minska eller helt täcka det negativa produktionsgapet bör expansiv finanspolitik vara det som gäller.

De förslag som kommer speciellt från omstartskommissionen innehåller inga nya recept utan mer det gamla att vi ska komma med en plan för hur vi ska komma tillbaka till en skuldkvot på 35%. Det nya är kanske en satsning på vård och omsorg vilket är ytterst behövligt. Investeringsstimulanser till näringslivet och infrastrukturinvesteringar, har svårt att förstå att detta ska räcka för att återstarta. 

Vidare föreslås gamla nyliberala reformer t ex uppmjukning av LAS, avveckling av hyresreglering, lägre minimilöner för vissa jobb. Många av dessa punkter är tveksamma om de skapar den dynamik som man eftersträvar. Att få en splittring på arbetsmarknaden är knappast det vi behöver. Risken är att klyftorna ökar ännu mer och riskerar skapa oro inom landet. Förövrigt kan man tänka sig att höja inflationsmålet till ca 3%. Då räknar man med att efterfrågan trots allt ska kunna öka. Viktigt att höja den för att relativlönerna ska kunna höjas i vård och omsorg. På sikt kommer också skattekvoten att höjas på grund av högre utgiftsnivåer. 

Trots allt verkar det vara mycket av utbudspolitik och mindre av efterfrågepolitik det vi så väl behöver. Detta med utbudspolitik vet vi inte om det ger det som vi önskar. Det är ju upp till näringslivets företrädare som levererar. Man talar mycket om incitament att upprätthålla söktrycket inom arbetsmarknaden, det kan så vara men när det är brist på arbeten att söka. Man utgår alltid från människors bristande intresse att delta i arbetsmarknaden, är det hela problemet. Idag som situationen ser ut borde det vara mer av uppmjukad a-kasseregler när arbetsmarknaden är tuff och att man ökar inslagen av investering i humankapitalet. Viktigt att man kan ta de nya jobben som växer fram.   

Sjukförsäkringen måste renoveras så att den blir rättssäker. När det gäller nyckeltalen inom ramverket så fattas det inslag av befolkningens nivå av nöjdhet. Även nyckeltal omkring miljöpåverkan. Man talar i omstartskommissionen om att det bästa sättet att minska skuldkvoten är via tillväxt, jag tror att i framtiden måste vi lära oss att fungera med mindre tillväxt. Då blir det mer fråga om fördelning och rättvis sådan mellan individer och övriga aktörer. Själva verkningsgraden måste bli mer intressant.    

Referenser: Lars Calmfors, Idéer för ett starkare Sverige - Omstartskommissionen

Trycka pengar för att lösa krisen- Svd 2015-12-11  Lars P Syll, Rodney Edvardsson, Lars Ahnland

ekonomifakta.se

Peter Bejmert