SYNPUNKTER PÅ DEN NATIONALEKONOMISKA DEBATTEN AV IDAG

 Nuförtiden är det vanligt förekommande att man hör från svenska nationalekonomer vikten av att driva en inte för generös ersättningsnivå vid arbetslöshet. Vad innebär då detta? Varför kommer man fram till en sådan ståndpunkt. Först går jag igenom övergripande de olika teoretiska inriktningar som förekommer.

 Detta grundar sig på ekonomisk teori enligt den Neoklassiska skolan. Man är väldigt noga med att hävda att man lutar sig mot befintlig teori och gällande forskningsresultat.

Teorin som man lutar sig emot bygger på hur lönesättning går till på arbetsmarknaden. Följande samband används   W=Pe f(u,z) 

• W, Nominell lön
• Pe, Förväntad prisnivå
• U, arbetslöshetsgrad
• Z, Övriga variabler som påverkar lönenivån, ersättningsnivå, minimilön, anställningsskydd. 

Om man utgår ifrån ett läge med utbudsöverskott på arbetskraft så uppstår arbetslöshet. För att de arbetslösa ska kunna erhålla ett arbete bör man försöka gå ned i lön eller minska sina övriga villkor som man vanligtvis brukar ställa, övriga villkor kan vara vissa arbetsuppgifter, ovilja mot att flytta geografiskt, eller t o m vara beredd att byta yrke. Är man ovillig att göra detta förblir man arbetslös. Är det då så att staten erbjuder högre eller generösare ersättningsnivåer i arbetslöshetsunderstöd förlängs denna tid, den nominella lönen ökar via sambandet ovan. Sambandet visar på att vid förhandling om lön utgår man från gällande ersättning vid arbetslöshet och höjs den vill man också höja nominella lönen. Det är detta som Nationalekonomer är rädda för och hävdar att aktuell forskning visar på. Man menar istället att enligt neoklassiskt synsätt löner, priser på marknaden ska så friktionsfritt som möjligt röra sig mot en jämvikt där utbud och efterfrågan klareras vid just detta pris. Vid denna lönesats föreligger sysselsättning enligt NAIRU, innebär att vid denna punkt råder kapacitetsutnyttjande som är i överensstämmelse med stabil prisökningstakt. Inflationstakten stabil. Går man alltså in och höjer ersättningsnivån så rubbas denna resa mot jämvikt. Man menar också att löner är enbart rigida på kort sikt på längre sikt är lönerna rörliga för alla nivåer. Vidare om ersättningsnivån vid arbetslöshet blir relativt hög så minskar den arbetslöses ekonomiska skada och incitament att godta erbjudna villkor från arbetsgivare och därmed låses arbetslösheten på en högre nivå.

 Hittills har visats på hur neoklassikerna ser på arbetsmarknadsteorin vid utbudsöverskott på arbetskraft. Hur skulle allt detta se ut om man byter synsätt till en neokeynesiansk ansats. 

Keynesianism bygger på att man fokuserar på efterfrågesidan i ekonomin. När det råder utbudsöverskott är inte det centrala att enbart anpassa löner, villkor , genom att dessa är rigida nedåt på kort sikt och anpassas på längre sikt. Skulle detta ske i en djup lågkonjunktur förstärks skedet och i värsta fall går man in i en recession  Vad gör man under tiden anpassning sker? Därför ser man hellre till att stärka efterfrågan i samhället. Vid djup lågkonjunktur så hjälper det antagligen inte att enbart se till lönesidan dvs utbudssidan i ekonomin, det blir då ett självspelande dragspel nedåt. Det blir som ett dataprogram som hamnar i en oändlig loop som aldrig stoppar. Detta har vi sett vid nästan varje finanskris. Därför är det viktigt att staten intervenerar på marknaden och ökar penningmängden på det viset sänks räntan och investeringsviljan kan upprätthållas. Vidare har man finanspolitiken att luta sig emot vilket innebär starta infrastrukturprojekt, ser över socialförsäkringssystemen och bygger ut dessa under denna tid. Detta behövs för att arbetslösa och sjuka ska kunna efterfråga. Reformer behövs som stärker möjligheten till vidareutbildning inom bristyrken som arbetslösa kan ta. 

Under nuvarande pandemin har mycket av detta beskrivet i Keynesianism blivit verklighet. Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen har höjts och det har blivit lättare att kvalificera sig för försäkringen. Näringslivet har fått respit på skattebetalningar och även direkta monetära överföringar för att ha möjlighet att övervintra. Detta tyder på att när det verkligen kärvar i samhällsekonomin så måste staten in på arenan. Företagssektorn själv klarar inte att kravla sig upp ur gropen av egen kraft. Detta förstod man inte från klassikernas sida vid den stora depressionen under 1930-talet.

För att återvända till att beskriva hur dagens Nationalekonomer resonerar omkring dessa frågor står det tämligen klart att man har en slagsida mot den Neoklassiska synsättet. Hur har det då blivit så i ett land där blandekonomi som norm varit det som gällt genom större delen av 1900 talet. Ja egentligen ska man fråga forskare inom ekonomisk historia, men för att resonera lite ovetenskapligt så kan man tänka sig att den ökande globalisering och internationell handel har spelat in. Man har blivit utsatt för en nyliberal era som har internationaliseras. Vanligt fenomen i de flesta västeuropeiska länder under de senaste decennierna. För att visa på hur saker och ting förändrats genom tiderna så går jag bara tillbaka till min egen studenttid som ägde rum i slutet av -70 talet. Jag studerade bland annat Nationalekonomi två betyg nivå som det hette då, på den tiden gällde i stort bara ren Keynesianism , multiplikatoreffekt, likviditetstråget, som mer kuriosa nämndes monetärister med Milton Friedman som huvudman, även visst om Chicagoskolan och Robert Lucas med rationella förväntningar. Idag i utbildningen förekommer det mer omkring utbudsekonomi och Keynesianismen visas upp men även dess begränsningar. Under -80 talet skedde det många förändringar som hade med synen på marknaden att göra. Det hade med valutaregleringens avskaffande , kreditmarknaden avreglerades, att göra vilket kraftigt ändrade förutsättningarna för näringslivet och synen på marknaden. Marknadsutvecklingen blev mer central vid beslutsfattande. Under tidigt -90 tal sjösattes ett nytt skattesystem som också anpassades enligt nya förutsättningar. Flertalet inflytelserika Nationalekonomer anpassade sig till detta nya tänkande, att byta från fokus på efterfrågan till även inkludera utbudet som centralt. Studera marknader i ett mer djupare perspektiv. Det som låg i luften på den tiden var Chicagoskolan där mycket forskning ansågs som drivande inom flera områden. Chicagoskolan är känd för sin uttalade neoklassiska hållning. Minska statens inflytande till ett minimum, laissez-faire dvs låt gå princip, marknader ska sköta sig själva i största möjliga mån. Detta bygger på att priser, löner snabbt kan anpassa sig vid t ex chocker. Emellertid dröjer denna anpassning är det lätt att man går in i en lågkonjunktur och senare recession. Men enligt neoklassiker det är något man får betala för att komma tillbaka till en jämvikt i ekonomin. Man är överhuvudtaget rädd för att staten ruckar på de krafter som leder ekonomin framåt till en jämvikt. 

För att gå tillbaka till dagens moderna svenska Nationalekonomer hur dessa resonerar kring arbetslöshetsunderstöd. Det som hamnar i fokus är alltså incitamentet att det upprätthålls, viljan att söka nya jobb måste finnas. Detta för att inte arbetslösheten ska låsas sig fast. Det är detta som "arbetslinjen" handlar om. När man blir arbetslös ska man enträget söka nya jobb och acceptera erbjudet arbete till sämre villkor om det är fallet. För att upprätthålla denna linje krävs att arbetslöshetsunderstödet hålls på en icke alltför generös nivå. Som nu under pandemin instämmer samma ekonomer att det är bra att man temporärt höjt nivåerna för A-kassor men man vill så fort som möjligt återgå till ursprunglig nivå. Här är man i kollision med fackliga företrädare som förespråkar en mer permanent höjning. Det jag ser som märkligt är att man så ensidigt ser till incitamentet och inställningen att viljan att söka nya jobb påverkas av lönen kontra arbetslöshetsunderstödets storlek. Är det så enkelt, finns det inte andra krafter som påverkar, är allt så kristallklart. Jag tror säkert att det förekommer människor som kommer att fortsätta enträget söka nya jobb även vid en generös A-kassa. Det mänskliga beteendet är komplicerat, inte att reducera till en matematisk formel. Man kan snarare få en positiv effekt där den arbetslöse känner sig mindre pressad och kan lägga större kraft på själva sökprocessen. Vidare glömmer man den andre aktören på arbetsmarknaden nämligen arbetsgivaren. Hur fungerar den, tar den alltid rationella beslut? 

Att enbart koncentrera sig på detta incitament har sitt pris. Ett är brister i matchning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Matchning är viktigt för att upprätthålla produktiviteten. Att ständigt människor hamnar på fel plats där man inte tillför det värde man borde påverkar detta. Därför är det inte enbart positivt att man förväntas söka vilket jobb som helst på arbetsmarknaden varhelst i Sverige. Det kan inte vara ett självändamål att enbart befinna sig i ett jobb. Visst är det viktigt men inte till vilket pris som helst. Detta pratas för lite om inom ekonomkretsar.

Två, det upprätthåller en fastlåsning på arbetsmarknaden. Man vill gärna inte byta jobb, de som kan, vet inte var man kommer till. Priset är för högt om man ramlar ur marknaden. Dessa två argument tycker jag att ekonomer idag talar för lite om. Man koncentrerar sig oftast på att göra A-kassan mindre generös och attraktiv för den arbetslöse. 

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det vore positivt om man inom svensk nationalekonomkår uppmuntrade en mer mångfald av åsiktsinriktningar och inte ensidigt anpassa sig tillvarandra. Det skulle alla vinna på.