Januariöverenskommelsen och dess påverkan på arbetslöshetsförsäkring och turordning
Regler och direktiv omkring arbetsmarknaden är ett ständigt aktuellt diskussionsämne. Mycket rör sig om arbetslöshetsförsäkringens utformning och reglerna omkring turordning (Sist in - Först ut).
Omkring detta är det ibland stor oenighet mellan det politiska blocken. Alliansblocket inklusive Centern och Liberalerna vill se mer av individualiserande inslag. Man vill att besluten tas så långt ut, lokalt, som möjligt. Minska statens påverkan och privatisera delar av arbetsförmedlingen. Allt för att effektivisera processen med att människor hamnar i reguljära arbeten. Vill också minska fackföreningarnas inflytande som överordnad enhet, förespråkar arbetstagares intresse, mer av decentraliserade förhandlingar ned på respektive företag eller organisation. Vänsterblocket, S, Mp och V vill fortfarande se staten som en viktig sammanhållande aktör. Man önskar en bibehållen arbetsförmedling men erkänner att det behövs vissa justeringar i dess roll. Ställer sig fullt bakom "den svenska modellen" hur man skapar avtal mellan parterna på svensk arbetsmarknad.
Genom januariöverenskommelsen som regeringen tillsammans med Centern/Liberalerna genomförde ställs många av de tidigare regler och direktiv på ända. Via 72 punkts program vill man, tvingar man, regeringen att införa förändringar i en mer liberal (ny) riktning. Det betyder att statens roll via arbetsförmedling och parternas överenskommelser, får en mer begränsad betydelse än tidigare. Nedan beskriver jag vad som kan vara på gång i form av reformer som rör arbetsmarknaden. Först beskrivs arbetslöshetsförsäkringen och sedan turordningarna.
Arbetslöshetsförsäkringens utformning.
Idag kan man erhålla A-kassa i maximalt 300 dagar. Efter 300 dagar, om man fortfarande är arbetslös, träder det in ett aktivitetsstöd. Det innebär deltagande i arbetsmarknadspolitiska program.
Arbetslöshetssiffrorna i Sverige har genom åren från 1955-2018 varit tämligen låga, vid jämförande mot andra länder. Detta beror främst på att vi inte har haft någon A-kassa utan stopp, utan man har sett den som en omställningsförsäkring. Det vi främst satsat på är arbetsmarknadspolitiska program inkluderande vidareutbildning inom bristyrken. A-kassans längd har varit begränsat till runt ett år, sedan har dessa program tagit vid. Det har alltså inte varit något svart hål. Många andra länder i Europa har haft oidentifierade längder på A-kassan, dvs den sträcker sig framåt utan gräns för avslut. Men oftast har man inte lagt några pengar på arbetsmarknadspolitik. Därav har det medfört att dessa länder har haft en högre arbetslöshet, långtidsarbetslösheten högre. Under senare tid har vi i Sverige dragit ned på dessa program och satsat mer på att stärka incitamentet att arbeta. Det skall löna sig via jobbskatteavdrag, försämring i A-kassa osv. Man vill tvinga in den arbetssökande på arbetsmarknaden till egentligen vilket jobb som helst. Tidigare var hållningen att den arbetslöse skulle tränas, utbildas att ta jobb inom bristyrken eller de jobb som arbetsmarknaden efterfrågade.Det fanns också visst utrymme för individen att hamna på ett arbete man passar för och kan tillföra något. Nu är prioriteten att få ut människor på arbetsmarknaden som helhet. Den s k jobblinjen.
Arbetslöshetssiffrorna har emellertid inte stannat kvar på runt 2 % (som det var fram till 1990) utan höjts, trots ovanstående satsningar, till ca 6%. Det anses som ganska högt för svenska förhållanden. Det har alltså blivit ett statsfinansiellt problem. Inom alla politiska läger är man överens om att siffran måste ned. Frågan är bara hur? Detta är man oense om.
I och med januariöverenskommelsen som regeringen gjorde med Centern/Liberalerna så ska arbetslöshetsförsäkringen reformeras enligt flexicurity modell. Innebär en balans mellan olika krav på flexibilitet för arbetsgivare och trygghet för arbetstagare. Tyvärr rör sig förslagen om en tydlig tyngdpunkt mot flexibilitet för arbetsgivare, arbetstagares situation är man inte lika intresserad av. Därav har man skrivit en hel del utredningar från olika organisationer om detta. I stor del bygger dess utredningar på hur man ska snabba upp att arbetstagare kommer i arbete, oftast via försämringar i A-kassa.Man adresserar mycket av problemen till ett generöst A-kasse system. Vilket skapar "moral hazard" dvs ett oönskat beteende där sök effektiviteten blir för låg.På ren svenska , man söker inte nya jobb tillräckligt mycket och ihärdigt. Man hänvisar till aktuell forskning. Om man uttrycker sig cyniskt så innebär det enligt ordspråket " hungriga vargar jagar bättre", kan passa in. Det man kan tycka är att problematiken med "Moral hazard" är en aning förstorat. Men dagens nationalekonomer är oftast enhälligt överens att så ser verkligheten ut. Förslaget till reformering av A-kassa innebär alltså en förkortning att erhålla stödet till nio månader ( istället för idag 12 mån) med olika avstämningsperioder där erhållet belopp stegvis försämras. Vad som händer därefter om man ej lyckats skaffa sig ett arbete är kommunernas försörjningsstöd. Man skjuter över ansvaret för långtidsarbetslösheten till kommunerna. Frågan återstår har man finansiella medel till detta, vad ska man dra in på?Yttersta syftet med detta är att stärka sökbeteendet. Det är inte bra att hamna där. Det ska man undvika. Sök hårdare, intensivt , ta vilket jobb som helst, för att undvika det sista steget. Det som saknas i detta tänk är hur ser förutsättningarna ut? Hur ser arbetsmarknaden ut? Finns det jobb att söka? Hur ser arbetsgivarnas rekryterings process ut? Går det att skapa incitament för arbetsgivare att anställa? Det saknas förslag på detta, det som föreslås unisont är enbart att arbetstagaren ska få incitament att söka hårdare annars händer detta. Om man ideligen exkluderar arbetsgivaren från diskussionen löser man inte huvudproblemet. Det är trots allt dessa som ska anställa. Finns inga jobb att söka kan man vara så ihärdig som möjligt, det hjälper inte.
Vi har trots allt 6% arbetslöshet nu i högkonjunktur, det saknas alltså en hel del jobb, hur kommer det se ut när ekonomin vänder nedåt.
Det framkommer för lite vad som händer när A-kassan ebbar ut.Att efter nio månader begära kommunalt försörjningsstöd låter för brutalt, både för kommunen och för den arbetslöse. Istället borde man prata mer om vad som skall ske under den ordinarie A-kasse perioden. Det man skulle vilja se är att inte enbart betala ut beloppen utan att se till att stärka innehållet så att sannolikheten för att få ett arbete ökar. Af måste på ett mer aktivt sätt bistå den arbetslöse med sök processen. Många saknar nätverk, känner inte folk på företag, organisationer, Af bör därför aktivt hjälpa till med detta, ringa upp arbetsplatser, besöka arbetsplatser, se vad som är på gång, försöka sälja in arbetslösa i ett tidigare stadie. Inte bara kontrollera hur många jobb som sökts utan proaktivt se sig omkring tillsammans med den arbetslöse. Denna roll har ju inte Af haft tidigare men det skulle antagligen vara positivt. Förslag från utredningar har varit en speciell anställningspeng som knyts till individen, kan vara bra i vissa lägen men här bygger det också på att man har kontakter eller kraften att ta sig in i företag och organisationer.
Man måste också se till arbetsgivare, vilka incitament ska vi ge dem. Arbetstagare som ideligen skapar arbetslöshet ska dessa inte vara med att betala för denna samhällskostnad. Viktigt förstås att bygga vidare på subventionering av arbetsplatser för arbetslösa. Högre krav på insyn hos arbetsgivare för att säkerställa att subventionen hamnar rätt och inte utnyttjas. (se moral hazard) Vidare är det viktigt att företag, organisationer tar rätt beslut och ansvarar för detta. Numer har man sänkt gränsen för aktiekapital, detta aktiekapital kan ge incitament för ägaren att man vill sitt företag väl man har investerat egna pengar i aktiekapitalet.
Summering - förslag på förbättringar
- Inte bara koncentrera sig på arbetstagaren, fokusera också på arbetsgivare, vilka incitament att anställa har de.
- Vad händer under A-kasseperioden, öka sannolikheten att erhålla ett arbete under denna tid. Stärka Af´s deltagande i processen. Stödja stärka de arbetslösa genom aktivt hjälpa till vid sök processen. många saknar nätverk, här bör Af träda in.
- Bibelhålla A-kassans längd som den är idag. Inte förkorta.
- Att blanda in kommunens försörjningsstöd vore att blanda in en aktör för mycket, bättre att stärka nuvarande system med A-kassa och aktivitetsstöd. Kommunens försörjningsstöd är inte till för detta.
-Framförallt inte bra att tvinga arbetslösa söka vilka jobb som helst , som inte finns. Kontraproduktivt leder ingen vart. Af måste hjälpa individen att söka arbeten som man i realiteten kan ha en chans att få med tanke på dess utbildningsbakgrund och erfarenhet.
- Ur samhällsekonomisk synpunkt är det bättre att folk hamnar på rätt position rätt arbete än bara söker första bästa, där kan man tillföra mest värde. Det är då bättre att arbetslöshetsperioden får ta lite längre tid, under denna tid bör man koncentrera sig förutom att söka jobb, stärka sin utbildningsnivå. Stärka sin anställningsbarhet mot presumtiva arbetsgivare.
Turordning
Den turordning som nu gäller styrs av lagen om anställningsskydd. Lagen är dispositiv, det går alltså att förhandla om avsteg från de generella regler som gäller. Om man inte kommer överens gäller lagen. (Först in - Sist ut)
Det Centern/Liberalerna har hävdat är att de vill ha fler avsteg från lagen. Finns i 72 stegs programmet januariöverenskommelsen. Man vill helt enkelt att arbetsgivare självständigt ska få plocka ur fler anställda från turlistan utan förhandling med facket.Menar då att det gynnar produktiviteten och flexibiliteten så att man har möjlighet att behålla personal med en mer aktuell kunskap eller kunskap som man för tillfället är i stort behov av. Det låter ju bra, men fungerar företagens/organisationens beslut fattande så rationellt. Är alla beslut grundade i rationella överväganden. Många beslut kan vara väl så "färgade" beroende på vem som äger beslutet. Man ser till egna överväganden och mål som man sätter upp, kanske inte alltid stämmer överens med organisationen som helhet. (Principal - Agent problematiken ) Några exempel:
- Varför är vissa ledare obekväma att anställa personer med starkare meriter än de själva.
- Man vill gärna anställa personer som är lika en själv.
- Man vill gärna plocka ur personer från tur ordningslistan som man upplever det utmanar dem själva.
- Varför anställer man i ökad omfattning personer från bemanningsföretag trots att utrymmet finns för fast anställning. En fast anställning skulle antagligen vara bättre för företaget.Oftast har det ju inte enbart med tillfälliga toppar som man vill ta höjd för. Eller testa någon som man på sikt kan tänka sig anställa.
Detta visar på att alla beslut behöver inte vara rationellt underbyggda.
I grunden är det en maktfråga, arbetsgivarna vill självständigt bestämma, rekrytering, avslut av anställda. Man ser det som att man tar det yttersta ansvaret för verksamheten. Vidare har man svårt att se arbetstagaren som den svagare parten på arbetsmarknaden. Varför inte förhandla direkt med vederbörande? Det borde vara lätt att se att arbetstagare är i behov av stöd från facklig organisation som med större kraft kan förhandla med arbetsgivaren. Parterna på arbetsmarknaden har hittills varit mycket viktiga för Sveriges ekonomi som stat. Lönerna har hållits inom sina gränser med tanke på omständigheterna. Vid mer decentraliserade förhandlingar skulle detta kunna försvåras.
Med tanke på ovanstående skäl så haltar argumentet produktiviteten höjs om turordningsreglerna lättas upp. Det kan snarare bli tvärtom. Men man lutar sig mot aktuell forskning som ser klara samband. Det är felaktigt att tro att fackföreningar och anställda inte bryr sig om företagets lönsamhet. De flesta förstår nog att lönsamhet och anställningstrygghet hänger ihop.
Styrkan i nuvarande system är att fler aktörer kan vara med och bedöma vilken väg som är bäst.Besluten kan grunda sig på en mer objektiv grund, vad som är bäst för företaget, organisationen.
Min uppfattning är att det finns en överdriven tro på arbetsgivares förmåga till rationella beslut. Ibland kan de vara färgade av andra ställningstaganden. Arbetsgivare som tar beslut är ju inte enbart en person i toppen, utan många chefer längre ned i hierarkin som inte helt följer övergripande strategier utan också ser till sin egen position.
Peter Bejmert
Referenser:
Unemployment, Layard,Nickel, Jackman Kap 1
Timbro, briefing paper 22 , Flexicurity på svenska
Omkring detta är det ibland stor oenighet mellan det politiska blocken. Alliansblocket inklusive Centern och Liberalerna vill se mer av individualiserande inslag. Man vill att besluten tas så långt ut, lokalt, som möjligt. Minska statens påverkan och privatisera delar av arbetsförmedlingen. Allt för att effektivisera processen med att människor hamnar i reguljära arbeten. Vill också minska fackföreningarnas inflytande som överordnad enhet, förespråkar arbetstagares intresse, mer av decentraliserade förhandlingar ned på respektive företag eller organisation. Vänsterblocket, S, Mp och V vill fortfarande se staten som en viktig sammanhållande aktör. Man önskar en bibehållen arbetsförmedling men erkänner att det behövs vissa justeringar i dess roll. Ställer sig fullt bakom "den svenska modellen" hur man skapar avtal mellan parterna på svensk arbetsmarknad.
Genom januariöverenskommelsen som regeringen tillsammans med Centern/Liberalerna genomförde ställs många av de tidigare regler och direktiv på ända. Via 72 punkts program vill man, tvingar man, regeringen att införa förändringar i en mer liberal (ny) riktning. Det betyder att statens roll via arbetsförmedling och parternas överenskommelser, får en mer begränsad betydelse än tidigare. Nedan beskriver jag vad som kan vara på gång i form av reformer som rör arbetsmarknaden. Först beskrivs arbetslöshetsförsäkringen och sedan turordningarna.
Arbetslöshetsförsäkringens utformning.
Idag kan man erhålla A-kassa i maximalt 300 dagar. Efter 300 dagar, om man fortfarande är arbetslös, träder det in ett aktivitetsstöd. Det innebär deltagande i arbetsmarknadspolitiska program.
Arbetslöshetssiffrorna i Sverige har genom åren från 1955-2018 varit tämligen låga, vid jämförande mot andra länder. Detta beror främst på att vi inte har haft någon A-kassa utan stopp, utan man har sett den som en omställningsförsäkring. Det vi främst satsat på är arbetsmarknadspolitiska program inkluderande vidareutbildning inom bristyrken. A-kassans längd har varit begränsat till runt ett år, sedan har dessa program tagit vid. Det har alltså inte varit något svart hål. Många andra länder i Europa har haft oidentifierade längder på A-kassan, dvs den sträcker sig framåt utan gräns för avslut. Men oftast har man inte lagt några pengar på arbetsmarknadspolitik. Därav har det medfört att dessa länder har haft en högre arbetslöshet, långtidsarbetslösheten högre. Under senare tid har vi i Sverige dragit ned på dessa program och satsat mer på att stärka incitamentet att arbeta. Det skall löna sig via jobbskatteavdrag, försämring i A-kassa osv. Man vill tvinga in den arbetssökande på arbetsmarknaden till egentligen vilket jobb som helst. Tidigare var hållningen att den arbetslöse skulle tränas, utbildas att ta jobb inom bristyrken eller de jobb som arbetsmarknaden efterfrågade.Det fanns också visst utrymme för individen att hamna på ett arbete man passar för och kan tillföra något. Nu är prioriteten att få ut människor på arbetsmarknaden som helhet. Den s k jobblinjen.
Arbetslöshetssiffrorna har emellertid inte stannat kvar på runt 2 % (som det var fram till 1990) utan höjts, trots ovanstående satsningar, till ca 6%. Det anses som ganska högt för svenska förhållanden. Det har alltså blivit ett statsfinansiellt problem. Inom alla politiska läger är man överens om att siffran måste ned. Frågan är bara hur? Detta är man oense om.
I och med januariöverenskommelsen som regeringen gjorde med Centern/Liberalerna så ska arbetslöshetsförsäkringen reformeras enligt flexicurity modell. Innebär en balans mellan olika krav på flexibilitet för arbetsgivare och trygghet för arbetstagare. Tyvärr rör sig förslagen om en tydlig tyngdpunkt mot flexibilitet för arbetsgivare, arbetstagares situation är man inte lika intresserad av. Därav har man skrivit en hel del utredningar från olika organisationer om detta. I stor del bygger dess utredningar på hur man ska snabba upp att arbetstagare kommer i arbete, oftast via försämringar i A-kassa.Man adresserar mycket av problemen till ett generöst A-kasse system. Vilket skapar "moral hazard" dvs ett oönskat beteende där sök effektiviteten blir för låg.På ren svenska , man söker inte nya jobb tillräckligt mycket och ihärdigt. Man hänvisar till aktuell forskning. Om man uttrycker sig cyniskt så innebär det enligt ordspråket " hungriga vargar jagar bättre", kan passa in. Det man kan tycka är att problematiken med "Moral hazard" är en aning förstorat. Men dagens nationalekonomer är oftast enhälligt överens att så ser verkligheten ut. Förslaget till reformering av A-kassa innebär alltså en förkortning att erhålla stödet till nio månader ( istället för idag 12 mån) med olika avstämningsperioder där erhållet belopp stegvis försämras. Vad som händer därefter om man ej lyckats skaffa sig ett arbete är kommunernas försörjningsstöd. Man skjuter över ansvaret för långtidsarbetslösheten till kommunerna. Frågan återstår har man finansiella medel till detta, vad ska man dra in på?Yttersta syftet med detta är att stärka sökbeteendet. Det är inte bra att hamna där. Det ska man undvika. Sök hårdare, intensivt , ta vilket jobb som helst, för att undvika det sista steget. Det som saknas i detta tänk är hur ser förutsättningarna ut? Hur ser arbetsmarknaden ut? Finns det jobb att söka? Hur ser arbetsgivarnas rekryterings process ut? Går det att skapa incitament för arbetsgivare att anställa? Det saknas förslag på detta, det som föreslås unisont är enbart att arbetstagaren ska få incitament att söka hårdare annars händer detta. Om man ideligen exkluderar arbetsgivaren från diskussionen löser man inte huvudproblemet. Det är trots allt dessa som ska anställa. Finns inga jobb att söka kan man vara så ihärdig som möjligt, det hjälper inte.
Vi har trots allt 6% arbetslöshet nu i högkonjunktur, det saknas alltså en hel del jobb, hur kommer det se ut när ekonomin vänder nedåt.
Det framkommer för lite vad som händer när A-kassan ebbar ut.Att efter nio månader begära kommunalt försörjningsstöd låter för brutalt, både för kommunen och för den arbetslöse. Istället borde man prata mer om vad som skall ske under den ordinarie A-kasse perioden. Det man skulle vilja se är att inte enbart betala ut beloppen utan att se till att stärka innehållet så att sannolikheten för att få ett arbete ökar. Af måste på ett mer aktivt sätt bistå den arbetslöse med sök processen. Många saknar nätverk, känner inte folk på företag, organisationer, Af bör därför aktivt hjälpa till med detta, ringa upp arbetsplatser, besöka arbetsplatser, se vad som är på gång, försöka sälja in arbetslösa i ett tidigare stadie. Inte bara kontrollera hur många jobb som sökts utan proaktivt se sig omkring tillsammans med den arbetslöse. Denna roll har ju inte Af haft tidigare men det skulle antagligen vara positivt. Förslag från utredningar har varit en speciell anställningspeng som knyts till individen, kan vara bra i vissa lägen men här bygger det också på att man har kontakter eller kraften att ta sig in i företag och organisationer.
Man måste också se till arbetsgivare, vilka incitament ska vi ge dem. Arbetstagare som ideligen skapar arbetslöshet ska dessa inte vara med att betala för denna samhällskostnad. Viktigt förstås att bygga vidare på subventionering av arbetsplatser för arbetslösa. Högre krav på insyn hos arbetsgivare för att säkerställa att subventionen hamnar rätt och inte utnyttjas. (se moral hazard) Vidare är det viktigt att företag, organisationer tar rätt beslut och ansvarar för detta. Numer har man sänkt gränsen för aktiekapital, detta aktiekapital kan ge incitament för ägaren att man vill sitt företag väl man har investerat egna pengar i aktiekapitalet.
Summering - förslag på förbättringar
- Inte bara koncentrera sig på arbetstagaren, fokusera också på arbetsgivare, vilka incitament att anställa har de.
- Vad händer under A-kasseperioden, öka sannolikheten att erhålla ett arbete under denna tid. Stärka Af´s deltagande i processen. Stödja stärka de arbetslösa genom aktivt hjälpa till vid sök processen. många saknar nätverk, här bör Af träda in.
- Bibelhålla A-kassans längd som den är idag. Inte förkorta.
- Att blanda in kommunens försörjningsstöd vore att blanda in en aktör för mycket, bättre att stärka nuvarande system med A-kassa och aktivitetsstöd. Kommunens försörjningsstöd är inte till för detta.
-Framförallt inte bra att tvinga arbetslösa söka vilka jobb som helst , som inte finns. Kontraproduktivt leder ingen vart. Af måste hjälpa individen att söka arbeten som man i realiteten kan ha en chans att få med tanke på dess utbildningsbakgrund och erfarenhet.
- Ur samhällsekonomisk synpunkt är det bättre att folk hamnar på rätt position rätt arbete än bara söker första bästa, där kan man tillföra mest värde. Det är då bättre att arbetslöshetsperioden får ta lite längre tid, under denna tid bör man koncentrera sig förutom att söka jobb, stärka sin utbildningsnivå. Stärka sin anställningsbarhet mot presumtiva arbetsgivare.
Turordning
Den turordning som nu gäller styrs av lagen om anställningsskydd. Lagen är dispositiv, det går alltså att förhandla om avsteg från de generella regler som gäller. Om man inte kommer överens gäller lagen. (Först in - Sist ut)
Det Centern/Liberalerna har hävdat är att de vill ha fler avsteg från lagen. Finns i 72 stegs programmet januariöverenskommelsen. Man vill helt enkelt att arbetsgivare självständigt ska få plocka ur fler anställda från turlistan utan förhandling med facket.Menar då att det gynnar produktiviteten och flexibiliteten så att man har möjlighet att behålla personal med en mer aktuell kunskap eller kunskap som man för tillfället är i stort behov av. Det låter ju bra, men fungerar företagens/organisationens beslut fattande så rationellt. Är alla beslut grundade i rationella överväganden. Många beslut kan vara väl så "färgade" beroende på vem som äger beslutet. Man ser till egna överväganden och mål som man sätter upp, kanske inte alltid stämmer överens med organisationen som helhet. (Principal - Agent problematiken ) Några exempel:
- Varför är vissa ledare obekväma att anställa personer med starkare meriter än de själva.
- Man vill gärna anställa personer som är lika en själv.
- Man vill gärna plocka ur personer från tur ordningslistan som man upplever det utmanar dem själva.
- Varför anställer man i ökad omfattning personer från bemanningsföretag trots att utrymmet finns för fast anställning. En fast anställning skulle antagligen vara bättre för företaget.Oftast har det ju inte enbart med tillfälliga toppar som man vill ta höjd för. Eller testa någon som man på sikt kan tänka sig anställa.
Detta visar på att alla beslut behöver inte vara rationellt underbyggda.
I grunden är det en maktfråga, arbetsgivarna vill självständigt bestämma, rekrytering, avslut av anställda. Man ser det som att man tar det yttersta ansvaret för verksamheten. Vidare har man svårt att se arbetstagaren som den svagare parten på arbetsmarknaden. Varför inte förhandla direkt med vederbörande? Det borde vara lätt att se att arbetstagare är i behov av stöd från facklig organisation som med större kraft kan förhandla med arbetsgivaren. Parterna på arbetsmarknaden har hittills varit mycket viktiga för Sveriges ekonomi som stat. Lönerna har hållits inom sina gränser med tanke på omständigheterna. Vid mer decentraliserade förhandlingar skulle detta kunna försvåras.
Med tanke på ovanstående skäl så haltar argumentet produktiviteten höjs om turordningsreglerna lättas upp. Det kan snarare bli tvärtom. Men man lutar sig mot aktuell forskning som ser klara samband. Det är felaktigt att tro att fackföreningar och anställda inte bryr sig om företagets lönsamhet. De flesta förstår nog att lönsamhet och anställningstrygghet hänger ihop.
Styrkan i nuvarande system är att fler aktörer kan vara med och bedöma vilken väg som är bäst.Besluten kan grunda sig på en mer objektiv grund, vad som är bäst för företaget, organisationen.
Min uppfattning är att det finns en överdriven tro på arbetsgivares förmåga till rationella beslut. Ibland kan de vara färgade av andra ställningstaganden. Arbetsgivare som tar beslut är ju inte enbart en person i toppen, utan många chefer längre ned i hierarkin som inte helt följer övergripande strategier utan också ser till sin egen position.
Peter Bejmert
Referenser:
Unemployment, Layard,Nickel, Jackman Kap 1
Timbro, briefing paper 22 , Flexicurity på svenska
Kommentarer
Skicka en kommentar