Nyliberalism vs socialliberalism
Aktuell politisk diskussion innehåller oftast mycket om liberalism i olika former. Vad är då detta, vad skiljer de olika inriktningarna åt. Dessa rader är försök att skapa reda i dessa begrepp.
Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L innehåller mycket av reformer som präglas starkt av liberala tongångar. C och L har varit starkt drivande att genomföra dessa reformer och därmed förändra Sverige politiskt i en annan riktning än tidigare.
Vad bygger dessa reformer på rent ideologiskt? Vad innebär liberalism idag?
Liberalism som ideologi härstammar från 1600-1700 talet. Kända filosofer som John Locke hävdade alla människors rätt till eget liv, egen frihet och äganderätt till det man förfogar över. Adam Smith var mer tongivande inom den ekonomiska liberalismen. Han pratade om den "osynliga handen" vilket innebär att om staten låter ekonomin sköta sig själv, dvs blandar sig ej in i ekonomin med diverse direktiv och omfördelningar, så når man i sinom tid ett jämviktsläge för löner och priser där både efterfråga och utbud kan mötas.
Liberalismen i modern tid delas upp i två grenar, nyliberalism eller klassisk liberalism och socialliberalism.
Nyliberalism, härrör från den klassiska liberalismen. Man sätter sig emot statliga ingripande i den personliga sfären och tar kraftigt avstånd från keynesiansk efterfrågepolitik. Vill verka genom lågt skatteuttag och färre statliga regleringar vilket innebär privatisering av offentliga tjänster. Detta ska gynna företagen genom att skapa positiva incitament. Vill bedriva utbudspolitik, sänker kortsiktiga kostnader för företagen via löne-/prissänkningar som på sikt återställer balansen på arbetsmarknaden. Man är alltså helt emot keynesiansk efterfrågepolitik som blev populär efter 1930-tals depressionen. Denna påverkan på efterfrågan hjälper bara på kort sikt, längre sikt så anpassar sig efterfrågan mot naturligt utbud via löne-/priser men vid ett högre prisläge. Ihållande inflation. Man bortser helt från kritiken från keynesianer att anpassning av priser tar för lång tid på grund av att dessa är stela på kort sikt. Löneavtal och diverse prisavtal har redan förhandlats för minst ett år framåt i tiden. Därför är inte dessa priser flexibla. Keynesianer hävdar att stelheten i priser och löner inte skapar ett jämviktsläge utan enbart ett efterfrågeunderskott som ger recession och för låg produktion och därmed arbetslöshet. Detta kan vara väl så plågsamt. Enligt nyliberalister så hade alternativet varit att öka efterfrågan via offentliga inköp eller öka penningmängden via Riksbanken, detta leder bara till för hög inflation eller efterfrågeöverskott och därmed prisökning. Detta är negativt i sig om man ser på längre sikt. Det innebär att befinner man sig i en lågkonjunktur så inriktar man sig på att inte påverka efterfrågesidan av ekonomin utan utbudssidan. Sänka löner och priser till man når ett jämviktsläge, detta kan ta lite tid och ge som resultat hög arbetslöshet och offentliga neddragningar.
I modern tid har vi haft perioder där nyliberala ideer har använts i olika grader.
Chile, I början på 1980-talet, när Pinochet bedrev en militärdiktatur tog man hjälp av en av de främsta förespråkarna för nyliberala ideer Milton Friedman som tillhörde Chicagoskolan, där man forskade en hel del omkring detta med utbudsekonomi. Chile förde en politik där laissez-faire och nyliberala marknadsprinciper gällde. Man gick från en ekonomi som var i stort sett sluten med en stor offentlig sektor till en avreglerad öppen ekonomi där marknadskrafterna fick styra. Till en början upplevde man en kraftig recession med hög arbetslöshet, 20%, och stora offentliga nedskärningar. Reallönerna sjönk kraftigt. Ekonomin utsattes för en kraftig chock. Människor fick betala ett högt pris,stora ekonomiska klyftor. På sikt började ekonomin lyfta men ej till den nivån så de flesta kunde lyftas ut ur fattigdom. Utbildningssystemet påverkades mycket negativt vilket innebar att en generation fick en undermålig utbildning vilket påverkade landets tillväxtförmåga på längre sikt. Sammanfattningsvis kan sägas att flertalet fick leva ett liv under fattigdomsgränsen medan 10% av befolkningen kunde uppleva höga inkomstökningar.
Ryssland, 1990-talet under eran med Boris Jeltsin sysslade man med ett nyliberalt experiment. Här fanns det vissa grupperingar som förordade nyliberala reformer. Gaidar och Chubais var ledande personer i Ryssland, väst hjälpte till med rådgivare. Här utkristalliserades lite andra problem på grund av Rysslands bristande erfarenhet av demokratiska processer och bristen på institutioner av ekonomisk och juridisk karaktär. Statlig egendom såldes ut via ett vouchersystem till medborgarna. Via påverkan av starkare krafter i samhället fastnade dessa vouchers hos ett fåtal "oligarker". Det bör tilläggas att många av dessa statliga fabriker och råvaruproducenter främst olja var i dåligt ekonomiskt skick därmed skapades det en hel del positiva värden av denna centralisering av ägarstrukturen. De statliga företagen började att generera vinster och därmed kunde man attrahera utländskt kapital via börsen. Under denna tid gick arbetslösheten upp, lönerna ned och människor fick svårt att klara sin försörjning. Med tiden så ändrades den politiska spelplanen och det nyliberala experimentet föll i sin träda.
Storbritanien, 1980-talet domineras av Thatcherism. Det gick ut på vanlig nyliberal agenda. Landet leddes vid den tiden av Margret Thatcher som var en politiker som hade en nyliberal konservativ syn. Politiken innebar avregleringar av offentliga tjänster såsom tåg, buss osv, kringskära fackföreningars utrymme, minska bidrag eller transfereringar. Det skall löna sig att ta de jobb som fanns på marknaden till rådande pris. Skatterna sänktes speciellt till företag för att på så sätt skapa incitament för att skapa nya företag och investera mer. Därmed skulle arbetslösheten knäckas. Socialpolitiken skulle överlämnas mer till välgörenhetsorganisationer. Statens roll skulle minskas och det som gick skulle överlämnas till marknaden. Detta gav som resultat kraftig arbetslöshet och många människor levde under fattigdomsgränsen. Man höjde inte sin ekonomiska nivå förrän Thatcher avgick och labours Tony Blair tog över styrningen av landet.
Sverige, vi har haft nyliberala diskussioner till och från under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Sverige hade en stor offentlig sektor, högt skatteuttag, höga löner i förhållande till produktiviteten. Vidare ansåg man att diskussionen med löntagarfonder var ett hot. Under 2010-talet har diskussionen återupptagits där fler partier i riksdagen vill bedriva någon form av nyliberal politik. En diskussion har varit vinster i välfärden där många borgerliga partier menar att privata skolor och vårdcentralen mycket väl kan visa vinst om man producerar goda välfärdstjänster. Detta har inte partier på vänsterkanten tyckt, S och V. Bland politiska partier är det främst Centerpartiet och Liberalerna som man kan säga vill driva nyliberalism inom vissa gränser. Starkaste företrädare är de sk Stureplanscentern, en del yngre Centerpartister. Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige har rört sig politiskt mer mot någon form av liberalism, även S har börjat röra sig mot vissa liberala ståndpunkter, t ex inskränkningar i arbetsrätten och neddragningar av vissa skatter ur fördelningssynpunkt.Mycket av detta startades med Fredrik Reinfeldt och M under tidigt 2000-talet, då lades Sverige om till en arbetslinje vilket innebar en inskränkning i hur olika former av bidrag beslutades och större krav ställdes på att erhålla sjukskrivningar, förtidspensioner och A-kassa vid arbetslöshet. Detta i linje med nyliberala ideer att man har ansvar för sin egen försörjning och man ska inte låta någon annan individ betala för annans försörjning.
Kritik och socialliberalism, har kommit att riktas mot nyliberaler, att inriktningen har varit för brutal. Man menar att människor har trots allt rätt till ett drägligt liv, dräglig inkomst, utbildning och sjukvård. Därmed måste staten kunna tillhandahålla dessa tjänster och bör då kunna ta ut skatter för att finansiera detta. Därmed kan man acceptera viss statlig styrning, detta motsätter sig nyliberaler. Man kan inte bara konfiskera enskild egendom. Vidare är man positiv till statliga ingripande i ekonomin speciellt under lågkonjunktur. Keynesianistisk efterfrågepolitik är man positiv till. Där fokuserar man på att öka efterfrågan i ekonomin och därmed öka produktionen och minska arbetslösheten. Detta för att "kicka" igång ekonomin när den har fastnat i ett läge där den inte kan ta sig ur utan svår recession. Detta insåg man var en kortsiktig lösning därför måste man på lång sikt arbeta med de strukturella problemen man kan ha som rör den totala ekonomin. I Sverige kan man hänföra Folkpartiet och speciellt då Bertil Ohlin till socialliberalism. Man ansåg att man kan ha en marknadsekonomi där man också tar ett socialt ansvar för sin befolkning.
Under 2010-talet har Folkpartiet gått till att ändra namn till Liberalerna och därmed slagit fast att man är ett mer liberalt parti av mer nyliberal karaktär. Det är en trend man kan se i hela Europa inom de flesta partier, en förskjutning mot mer liberal syn, mindre statliga inslag mer privatiseringar sänkta skatter och därmed större ekonomiska klyftor.
Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L innehåller mycket av reformer som präglas starkt av liberala tongångar. C och L har varit starkt drivande att genomföra dessa reformer och därmed förändra Sverige politiskt i en annan riktning än tidigare.
Vad bygger dessa reformer på rent ideologiskt? Vad innebär liberalism idag?
Liberalism som ideologi härstammar från 1600-1700 talet. Kända filosofer som John Locke hävdade alla människors rätt till eget liv, egen frihet och äganderätt till det man förfogar över. Adam Smith var mer tongivande inom den ekonomiska liberalismen. Han pratade om den "osynliga handen" vilket innebär att om staten låter ekonomin sköta sig själv, dvs blandar sig ej in i ekonomin med diverse direktiv och omfördelningar, så når man i sinom tid ett jämviktsläge för löner och priser där både efterfråga och utbud kan mötas.
Liberalismen i modern tid delas upp i två grenar, nyliberalism eller klassisk liberalism och socialliberalism.
Nyliberalism, härrör från den klassiska liberalismen. Man sätter sig emot statliga ingripande i den personliga sfären och tar kraftigt avstånd från keynesiansk efterfrågepolitik. Vill verka genom lågt skatteuttag och färre statliga regleringar vilket innebär privatisering av offentliga tjänster. Detta ska gynna företagen genom att skapa positiva incitament. Vill bedriva utbudspolitik, sänker kortsiktiga kostnader för företagen via löne-/prissänkningar som på sikt återställer balansen på arbetsmarknaden. Man är alltså helt emot keynesiansk efterfrågepolitik som blev populär efter 1930-tals depressionen. Denna påverkan på efterfrågan hjälper bara på kort sikt, längre sikt så anpassar sig efterfrågan mot naturligt utbud via löne-/priser men vid ett högre prisläge. Ihållande inflation. Man bortser helt från kritiken från keynesianer att anpassning av priser tar för lång tid på grund av att dessa är stela på kort sikt. Löneavtal och diverse prisavtal har redan förhandlats för minst ett år framåt i tiden. Därför är inte dessa priser flexibla. Keynesianer hävdar att stelheten i priser och löner inte skapar ett jämviktsläge utan enbart ett efterfrågeunderskott som ger recession och för låg produktion och därmed arbetslöshet. Detta kan vara väl så plågsamt. Enligt nyliberalister så hade alternativet varit att öka efterfrågan via offentliga inköp eller öka penningmängden via Riksbanken, detta leder bara till för hög inflation eller efterfrågeöverskott och därmed prisökning. Detta är negativt i sig om man ser på längre sikt. Det innebär att befinner man sig i en lågkonjunktur så inriktar man sig på att inte påverka efterfrågesidan av ekonomin utan utbudssidan. Sänka löner och priser till man når ett jämviktsläge, detta kan ta lite tid och ge som resultat hög arbetslöshet och offentliga neddragningar.
I modern tid har vi haft perioder där nyliberala ideer har använts i olika grader.
Chile, I början på 1980-talet, när Pinochet bedrev en militärdiktatur tog man hjälp av en av de främsta förespråkarna för nyliberala ideer Milton Friedman som tillhörde Chicagoskolan, där man forskade en hel del omkring detta med utbudsekonomi. Chile förde en politik där laissez-faire och nyliberala marknadsprinciper gällde. Man gick från en ekonomi som var i stort sett sluten med en stor offentlig sektor till en avreglerad öppen ekonomi där marknadskrafterna fick styra. Till en början upplevde man en kraftig recession med hög arbetslöshet, 20%, och stora offentliga nedskärningar. Reallönerna sjönk kraftigt. Ekonomin utsattes för en kraftig chock. Människor fick betala ett högt pris,stora ekonomiska klyftor. På sikt började ekonomin lyfta men ej till den nivån så de flesta kunde lyftas ut ur fattigdom. Utbildningssystemet påverkades mycket negativt vilket innebar att en generation fick en undermålig utbildning vilket påverkade landets tillväxtförmåga på längre sikt. Sammanfattningsvis kan sägas att flertalet fick leva ett liv under fattigdomsgränsen medan 10% av befolkningen kunde uppleva höga inkomstökningar.
Ryssland, 1990-talet under eran med Boris Jeltsin sysslade man med ett nyliberalt experiment. Här fanns det vissa grupperingar som förordade nyliberala reformer. Gaidar och Chubais var ledande personer i Ryssland, väst hjälpte till med rådgivare. Här utkristalliserades lite andra problem på grund av Rysslands bristande erfarenhet av demokratiska processer och bristen på institutioner av ekonomisk och juridisk karaktär. Statlig egendom såldes ut via ett vouchersystem till medborgarna. Via påverkan av starkare krafter i samhället fastnade dessa vouchers hos ett fåtal "oligarker". Det bör tilläggas att många av dessa statliga fabriker och råvaruproducenter främst olja var i dåligt ekonomiskt skick därmed skapades det en hel del positiva värden av denna centralisering av ägarstrukturen. De statliga företagen började att generera vinster och därmed kunde man attrahera utländskt kapital via börsen. Under denna tid gick arbetslösheten upp, lönerna ned och människor fick svårt att klara sin försörjning. Med tiden så ändrades den politiska spelplanen och det nyliberala experimentet föll i sin träda.
Storbritanien, 1980-talet domineras av Thatcherism. Det gick ut på vanlig nyliberal agenda. Landet leddes vid den tiden av Margret Thatcher som var en politiker som hade en nyliberal konservativ syn. Politiken innebar avregleringar av offentliga tjänster såsom tåg, buss osv, kringskära fackföreningars utrymme, minska bidrag eller transfereringar. Det skall löna sig att ta de jobb som fanns på marknaden till rådande pris. Skatterna sänktes speciellt till företag för att på så sätt skapa incitament för att skapa nya företag och investera mer. Därmed skulle arbetslösheten knäckas. Socialpolitiken skulle överlämnas mer till välgörenhetsorganisationer. Statens roll skulle minskas och det som gick skulle överlämnas till marknaden. Detta gav som resultat kraftig arbetslöshet och många människor levde under fattigdomsgränsen. Man höjde inte sin ekonomiska nivå förrän Thatcher avgick och labours Tony Blair tog över styrningen av landet.
Sverige, vi har haft nyliberala diskussioner till och från under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Sverige hade en stor offentlig sektor, högt skatteuttag, höga löner i förhållande till produktiviteten. Vidare ansåg man att diskussionen med löntagarfonder var ett hot. Under 2010-talet har diskussionen återupptagits där fler partier i riksdagen vill bedriva någon form av nyliberal politik. En diskussion har varit vinster i välfärden där många borgerliga partier menar att privata skolor och vårdcentralen mycket väl kan visa vinst om man producerar goda välfärdstjänster. Detta har inte partier på vänsterkanten tyckt, S och V. Bland politiska partier är det främst Centerpartiet och Liberalerna som man kan säga vill driva nyliberalism inom vissa gränser. Starkaste företrädare är de sk Stureplanscentern, en del yngre Centerpartister. Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige har rört sig politiskt mer mot någon form av liberalism, även S har börjat röra sig mot vissa liberala ståndpunkter, t ex inskränkningar i arbetsrätten och neddragningar av vissa skatter ur fördelningssynpunkt.Mycket av detta startades med Fredrik Reinfeldt och M under tidigt 2000-talet, då lades Sverige om till en arbetslinje vilket innebar en inskränkning i hur olika former av bidrag beslutades och större krav ställdes på att erhålla sjukskrivningar, förtidspensioner och A-kassa vid arbetslöshet. Detta i linje med nyliberala ideer att man har ansvar för sin egen försörjning och man ska inte låta någon annan individ betala för annans försörjning.
Kritik och socialliberalism, har kommit att riktas mot nyliberaler, att inriktningen har varit för brutal. Man menar att människor har trots allt rätt till ett drägligt liv, dräglig inkomst, utbildning och sjukvård. Därmed måste staten kunna tillhandahålla dessa tjänster och bör då kunna ta ut skatter för att finansiera detta. Därmed kan man acceptera viss statlig styrning, detta motsätter sig nyliberaler. Man kan inte bara konfiskera enskild egendom. Vidare är man positiv till statliga ingripande i ekonomin speciellt under lågkonjunktur. Keynesianistisk efterfrågepolitik är man positiv till. Där fokuserar man på att öka efterfrågan i ekonomin och därmed öka produktionen och minska arbetslösheten. Detta för att "kicka" igång ekonomin när den har fastnat i ett läge där den inte kan ta sig ur utan svår recession. Detta insåg man var en kortsiktig lösning därför måste man på lång sikt arbeta med de strukturella problemen man kan ha som rör den totala ekonomin. I Sverige kan man hänföra Folkpartiet och speciellt då Bertil Ohlin till socialliberalism. Man ansåg att man kan ha en marknadsekonomi där man också tar ett socialt ansvar för sin befolkning.
Under 2010-talet har Folkpartiet gått till att ändra namn till Liberalerna och därmed slagit fast att man är ett mer liberalt parti av mer nyliberal karaktär. Det är en trend man kan se i hela Europa inom de flesta partier, en förskjutning mot mer liberal syn, mindre statliga inslag mer privatiseringar sänkta skatter och därmed större ekonomiska klyftor.
Kommentarer
Skicka en kommentar